Boule är enda idrottsgrenen inom Dimbo IF idag, men det finns en annan aktivitet. Den har gått som en röd tråd inom föreningen ge-nom alla år och det är – Bastun. Dimbo Idrottsförening såg sitt ljus 1939, men då under namnet Gerums IF.

Genom åren har Dimbo IF haft många strängar på sin lyra. Idrottsintresset har alltid frodats i den lilla byn strax utanför Tidaholm. 1939 kom man fram till att det var dags att organisera idrotten genom att bilda en förening.

Gerums IF blev namnet med anledning av att föreningens förste ordförande kom just därifrån. Tre år senare var det dags för ordförandeskifte och Nils Kruus tillträdde posten 1942. Kruus kom från Dimbo och då blev det namnbyte till nuvarande Dimbo IF. I den första styrelsen ingick också Kurt Johansson och Karl- Olof Steen.

Terränglöpning och skidor var de största idrotterna när verksamheten kom igång. Därefter tillkom friidrott, bordtennis och fotboll.

Inom terränglöpning och skidor skördades många fina framgångar med Skaraborgs- och Västgötamästare i bagaget. Ett antal kretsmästerskap gick också till föreningen.

Idrottsmännen har passerat revy och det finns många namn att nämna. Trots det väljer jag ut Åke Johansson, som var allround inom terräng, friidrott o skidor. 1948 blev han Västgötamästare i lag tillsammans med Bengt Eriksson och Bengt Ågren vid tävlingar i Trollhättan. Han satte flera klubbrekord och vid de tävlingar han ställde upp i, blev det för det mesta framskjutna placeringar. 1951 deltog han i friidrotts-SM för juniorer och kom då fyra på 3000 m med tiden 9.14.4.

Bastun är en röd tråd i Dimbo IF:s historia.
Foto: Lars-Axel Jangbrand

Bastun

Bastun i Dimbo har haft och har ett eget kapitel inom Dimbo IF. Den är något av föreningens kassako och utan den hade knappast den nya idrottsplatsen Vallens- dal IP tillkommit.
Bastun byggdes 1949. Föreningen hade haft det motigt och var nästan dömd att gå under.
Då kom förslaget om en bastu och bidrag söktes hos kommunen som visade kalla handen då man ansåg att det var ett alldeles för dyrt objekt. Medlemmarna gav sig dock inte och tog saken i egna händer.

Skogsägare i bygden skänkte timmer och bidrog även på annat sätt. Slutligen bi- drog kommunen med 3000 kr och bastun värderades då till 25 000 kr..
Några omkostnader var det inte att räkna med då medlemmarna skötte vedeldningen och veden skänkte godsägare Erik Svensson på Dvärstorp, men veden fick medlemmarna hugga själva. Bastun skulle generera cirka 2000 kr per år och en del av inkomsten skulle bli grundplåten till den nya idrottsplatsen men det arrangerades också fester och lekaftnar för att få in pengar. Vi får ändå inte förglömma den ideella insatsen som var och är guld värd. För än idag sköts bastun av medlemmarna.

Numera behöver man dock inte elda med ved då bastun har elektriskt aggregat sedan ett antal år. Varje fredag är det bastudags. Herrarna tar bastun i besittning 16.00 och två tim-mar senare är det dags för damerna. 25 kr per gång är priset, billigt i dessa dagar

Fotboll

Fotbollsintresset började växa i byn och varför inte. Tidaholm började ju redan på 40-talet bli den mer eller mindre kända fotbollsstaden.

I början idkades fotbollen på primitiva planer och sedermera på Villervallen. Högst på önskelistan stod en ny idrottsanläggning och efter beslut påbörjades en del arbeten hösten 1954.
Lantbrukaren Karl Gustafsson i Knektagården som var mycket idrottsintresserad, ställde två tunnland till föreningens förfogande mot ett årsarrende på 25 kr. Under 1955 jobbades det hårt med att färdigställa idrottsanläggningen och byborna ställde upp mer eller mindre mangrant. De som inte kunde ställa upp när det kallades till arbetsdagar bidrog genom att skänka timpenning på tre kronor.

Trots gåvor och ideellt arbete var föreningen i behov att låna pengar. Kommunen gick i borgen för 5 000 kr och medlemmarna för 8 000 kr. Redan innan planen med friidrottsbanor skulle komma att tas i bruk 1956 hade föreningen betalat tillbaka större delen av den kommunala borgen.

En paviljong innehållande omklädnings-, domar-, dusch- och materiellrum uppfördes också.

När det var dags för stor invigning av dåvarande ordföranden i Västergötlands Idrottsförbund, K.M. Asklund, utdelades bl.a. diplom till Georg Andersson, Per Andersson och Anders Josefsson samt en minnessak till Bengt Eriksson som varit några av de idogaste arbetarna.

För motståndet i första matchen svarade Fröjereds IF. Före avspark uppvaktades föreningen av Fröjereds lagkapten Gunnar Hermansson som överlämnade en minnestallrik och blommor.
Matchen slutade broderligt 1-1. FIF tog ledningen genom Kurt Ljungblom och
när sju minuter återstod av matchen kvitterade högeryttern Hans Dahlström.

Dimbo kom sedan i seriespel och första säsongen 55-56 slutade Dimbo sjua av tio lagi Falköpingsserien. Serievinnare blev Hå- vens IF med Ekedalens SK på en andraplats och Grolanda IF knep bronset.
1970 deltog Dimbo IF för sista gången i serie- spel och fotbollen gick i graven. Idrottsanläggningen användes sedan av Ekedalens SK och Folkabo IK som träningsplan. I dag är arrendet uppsagt och delar av anläggning har återanvänts vid boulebanorna vid Dimmehus.

Damerna i Dimbo IF fick aldrig förmånen att spela i seriespel, men att möta
herrarna då och då gick för sig. Bakre raden fr v Britt Johansson, Inga-Lill Ljungberg, Margit Johansson, Gunvor Johansson, Margareta Karlsson och Britt Folke.
Främre raden fr v Ingbritt Ågren, Inga-Lill Karlsson, Margareta Berger, Yvonne Ljungberg och Inga-Lill Hagstedt. (Tyvärr har det inte gått att få fram vilket årtal bilden är tagen).

Boule

Trots att flera idrotter inte finns längre under föreningens beskydd så lever Dimbo IF vidare. Numera är det boulen som binder samman medlemmarna och vi får absolut inte glömma den röda tråden – Bastun.
Boulespelarna är representerade i ett antal olika serier med varierande framgångar och under vintern drar man in till Tidaholm och inomhushallen som ägs av Tidaholms Bouleförening.

Janne Kindmalm